﻿Vid den brandenburgska provinsiallandt-
dagens diner höll <i>kejsaren</i> ett tal, i hvil-
ket han uttalade sin glädje öfver, att hans
sträfvanden för landets välfärd icke hade
fallit i ofruktbar jord. Furstehuset, ytt-
rade han, måste bevara en fast tro på
Gud och trofast pligtuppfyllelse, folket å
sin sida måste skänka sin ledare tillit,
derpå bero fäderneslandets lugn och stor-
het. I vår tid går en olydnadens anda
genom verlden, hvilken förvirrar sinnena,
men det är min förtröstansfulla förhopp-
ning, att alla monarkiskt sinnade män
skola sluta sig kring mig utan partihän-
syn. Mitt sträfvande, som ledes af en
högre vilja, är riktadt på främjandet af
allas väl, icke af vissa stånds speciela in-
tressen. Ingen afton eller morgon förgår,
utan att jag uppsänder varma böner till
himlen för folkets välgång. Lefve Bran-
denburg!